Det är en, snudd på, overkligt vacker lördag sent i september. Luften hovrar stilla över gården och stallarnas höga dörrar står uppställda mot sydost. Boxarna är rymliga, stallgången välsopad.
-Det är i den här miljön jag trivs allra bäst, säger Sandra – forsknings- och utvecklingsingenjör vid forskarinstitutet RISE - och håller ett ledigt tag om halvblodets tyglar.
Pantzare växte upp jämte en travhästgård. De fyra systrarna uppehöll sig ständigt däröver och fick på kuppen lära sig allt om vad livet med hästar innebar.
-Ja, den skolan var oerhört viktigt för oss. Vi var fem syskon som växte upp på landet i Norrland (alt. Hälsingland)". Mormor och morfar bodde alldeles bredvid och hade mjölkkor. Som granne fanns även Åsa med travstallet Hästfarmen. Jag gick på gängse ridskola också, men det var med Åsa jag lärde mig förstå hästen som individ. När man följer tillräckligt många exemplar från att är små tills de blir stora, ser man mönster och förstår djuret ur ett större perspektiv. Man lär sig att snabbt uppfånga signaler.
Hon beskriver barnaskaran om fem syskon, men fyra systrar och en teknikintresserad bror. Hur de lekte i och omkring stallet och att närheten till naturen alltid fanns där.
Var det glasklart för dig vad du ville syssla med i livet?
-Tvärtom. Jag valde naturlinjen, för att jag tänkte att jag där skulle få bredd och kunna ta ett beslut om riktning senare. Efter gymnasiet jobbade jag utomlands, dels i Frankrike, dels i Australien. Jag var aupair, spelade handboll och surfade… Så provade jag också att jobba i fabrik en period, men insåg snabbt att just det ville jag inte göra för resten livet. Så när det var dags att välja universitetsutbildning, kikade jag återigen efter något som var brett och klickade i ett par civilingenjörsalternativ. Så föll det sig så att jag råkade hamna på Elektronikdesign på LiU. Det var egentligen inte mitt förstahandsval, men väl på plats möttes jag av massa trevliga människor. Och så visade det sig att min blivande man var fadder på utbildningen…
Nu har de en liten son gemensamt, som är hemma med pappa medan vi gör intervjun.
Du gjorde examensarbetet tillsammans med din kompis Elin, men i övrigt var ni få tjejer på utbildningen?
-Ja, många tjejer saknar förtroende inom teknik. Det där handlar ju inte om bristande förmåga, utan bara om att vi inte får skolning på samma vis som pojkar. Det saknas förebilder och en självklarhet i att föra den typen av kunskap vidare till oss.
-Jag minns ett avgörande ögonblick från när jag var cirka fem år gammal. Kedjan på vår lilla leksakstraktor hade gått sönder, så jag lagade den med en spik. Då minns jag att min mamma kom ut från huset och sa: ”Du är ju teknisk, Sandra”. Och det där tror jag har påverkat. Att så tidigt få höra att man är bra på något...
-Men jag minns också att jag kände det som att jag hade lurat henne, det där var ju så himla lätt. Och det där kan jag fortfarande känna ibland, att det jag gör är så enkelt att jag inte förstår varför det skulle vara något märkvärdigt…
Och varför är det så, tror du?
-Brist på testosteron, skrattar hon och blickar bort mot den manliga kollega som just sadlat av och ställt sig för att lyssna på intervjun med armarna ledigt i kors och skuldran lutad mot en box.
-Det är så intressant när jag är ute i världen på konferenser. Folk förutsätter ofta att jag har någon slags administrativ roll, tills forskarna vänder sig till mig för råd om hur vi ska göra. Då skiftar attityden.
Hur ska man få bukt med det där?
-Jag tror att det handlar om att övertyga tjejer om att de kan precis lika bra. Jag skulle vilja säga: ”Kan jag, så kan du”, men det blir ju lite märkligt... Hur som helst önskar jag verkligen att fler ska våga prova. Många tjejer sysselsätter sig redan med massa teknik, som att posta bilder på sociala medier, exempelvis. Där är det ju flera tekniska variabler som ska stämma för att det ska bli bra det… …"Och så behövs det fler konkreta exempel på vad man kan göra med teknik. Jag hoppas att vad jag gör kan inspirera andra till att se nya tekniska lösningar inom sina intresseområden."
Och hur uppstod idén att utveckla sensorer under hästens hovar?
-Efter att ha spenderat ett helt liv med hästar, var behovet för att tidigare upptäcka hältor uppenbart. Hästar är ju ofta asymmetriska och därtill flyktdjur. De visar sig aldrig svaga, och ber vi dem att springa kommer de att göra det, oavsett om de har ont eller ej. Så en hälta är alltid svår att upptäcka i tid. Många har rivit sig i håret och önskat att hästarna kunde prata med oss och berätta var de har ont. Nu kan vi alltså mäta hur mycket kraft och vikt de lägger på sina hovar, för att se mönster och kunna förebygga i tid.
Varifrån kommer det lösningsorienterade förhållningssättet?
-Det är nog uppfostran från stallet. Att man hela tiden behöver hitta vägar som blir hållbara och fungerar kring de här stora djuren. Det visar ju också forskning, att hästtjejer ofta hamnar i ledande roller på arbetsplatser.
-Och så säkert den där by-mentaliteten i att man får fixa själv. Vill man ha ett fotbollslag eller en klubb, ja då får man skapa ett. Ingen annan kommer att göra det åt dig. Det har nog också gjort sitt.
Hon berättar också om fascinationen för hur elektronik är en dans mellan fysikens lagar och människan uppfinningsrikedom. Kanske tack vare sitt samiska ursprung från sin farmor, kommer viljan att lyssna och lära av naturen.
-Det är egentligen samma fenomen som i hantering av hästar, att hitta till lyssnandet. Till förståelse. Jag tror det är mycket det livet handlar om, att lyssna för att lära.
Och om du skulle drömma framåt?
-Då skulle jag vilja ha en stor hästgård med massa smarta lösningar i, och gärna tillsammans med mina syskon. Och att jag bara fick göra sådant jag tycker är roligt. Jag gillar att hela tiden utvecklas, så nu på föräldraledigheten håller jag exempelvis på att lära mig webutveckling. Och på samma vis skulle jag vilja utveckla i hästsporten...
-Så önskar jag att fler barn tidigt får höra att de är tekniska när de kommit på uppfinningsrika idéer. Vi behöver bli ännu fler som kan vara med och lösa morgondagens problem!
TEXT & FOTO: ANNA WALLENTIN
Comments