Vi möts på bron utanför kontoret. Industrilandskapet breder ut sig och forsen under oss är strid. Vackert har Norrköping byggt upp sina gamla kvarter igen och det är här Reverant Crispin, forskningsledare för forskningsenheten organiska energimaterial på Linköping universitet (LiU), har valt att starta intervjun. Men samtalet ska inte komma att handla så mycket om vare sig geografiska platser eller hans karriär, utan den inre resan. Den som är orsak till att vi står just här idag.
Vem var du som liten?
-Jag föddes i staden Charleroi i Belgien och var ett oroligt barn, som brottades med dåligt självförtroende och en inre röst som hela tiden talade om för mig att jag inte var god nog. Det där blev till slut en sanning, som gjorde att jag började strula i skolan. Det gick så långt att mina lärare trodde att jag var lågbegåvad och satte mig i en särskild undervisningsgrupp för barn som hade det svårt i skolan.
Jag tappar hakan. Han nickar bekräftande.
-Jo, det är sant. Men så kom vändningen. Jag fick ett år i den där specialklassen tillsammans med en kärleksfull lärare som byggde såväl mitt självförtroende som min självkänsla. Hon var en gåva i mitt liv. Jag lärde mig att jag kan lyckas, bara jag jobbar hårt.
Den lille Crispin hade också fått en experimentlåda, av sina föräldrar, med alla möjliga vätskor, burkar och behållare, som han lekte med och fascinerades stort av.
-Det var som en magisk värld! Hur kunde det vara så att en droppe av den ena substansen fick den andra att reagera så där? Jag ville veta allt! Och där väcktes drömmen om forskaryrket.
Studierna kom på fötter och en så småningom blomstrande elev fick doktorandtjänst på Mons universitet i Belgien. Framåt slutet av den perioden spenderade han två månader vid LiU för att göra några experiment.
-Och där i labbet fanns en annan, likasinnad! Hon var svenska och mycket vacker… Det ena ledde till det andra, tillsammans fick vi tre barn och jag blev kvar i Sverige.
Crispins barndom fylldes inte bara av oro, utan också av fina stunder, exempelvis tillsammans med föräldrarna i kyrkan.
-Men jag var skeptisk, jag såg inga tecken på att den där guden de pratade om faktiskt existerade. Så vid tolv års ålder bestämde jag mig för att han inte fanns. Och det skulle dröja trettio år innan jag på nytt blev troende.
Är du religiös idag?
-Ja, jag är kristen. Man kan kalla det ett förhållningssätt till livet, ett som påverkar det mesta i min vardag...
Finns det en paradox i att spendera ett helt liv med att försöka mäta, väga och bevisa sakers existens och dels tro på något som sannolikt aldrig kommer att kunna avhandlas som mätbar sanning?
-Det kan man tycka. Men inte för mig. Jag har upplevt episoder i mitt liv som jag inte kan förklara med naturvetenskap, men där jag däremot har hittat några svar i bibeln, en skrift vi har oändligt mycket att lära av. Om oss själva, om historien, om det psykologiska och det mellanmänskliga. Och den SKA inte kunna förklaras med samma medel som det jag sysslar med på jobbet. Då har man inte förstått dess poäng.
Och förkärleken för naturen, varifrån kommer den?
-Vi var ofta ute med familjen när jag var liten. Och senare, när det blev svårt i livet, kände jag en samhörighet med naturen och hittade ett djupt lugn där. Jag minns också väl när jag, någonstans därute, plötsligt kände hur allt hänger ihop. Hur gudomligt allt är, om du så vill. För mig är det en självklarhet att vilja vårda även den delen av vår verklighet.
Reverant Crispin är involverad i en mängd företag som grundats i Norrköpingstrakten. Bland dem kan nämnas Ligna Enery, Cellfion och Catalyz02.
Vad är nyckeln till ett gott samarbete?
-Det var en professor, under mina första år på universitetet, som lärde mig att ödmjukhet är den enda vägen till ett gott ledarskap, till ett vettigt förhållningssätt till livet. Så jag gör mitt bästa där…
Du är numer gift med en kvinna som kommer från en helt annan kultur?
-Ja, min fru Ève kommer från Burundi. Det är en helt annan värld att hälsa på hennes familj därnere. Och att ha henne i sitt liv för den delen, skrattar han. Det finns en närhet där, och en självklarhet människor emellan i vardagen, som är oerhört fin. Den borde vi lära mer av.
Tiden springer och annat pockar på. Innan vi skiljs åt försäkrar han sig om att jag har allt jag behöver och säger, sin ödmjukhet trogen, att det bara är att höra av sig, närsomhelst. Och så vinkar vi farväl och det är en lugn Reverant som, trots att tiden har sprungit i väg, åter rör sig mot kontoret där vid forsen, med utsikt över bron.
TEXT & FOTO: ANNA WALLENTIN
Comments