Olof Hjelm är professor i miljöteknik vid Linköpings universitet. Hans absoluta passion är hållbarhet, och det har drivit honom genom olika projekt i mer än trettio år.
Han har ställt sig vackert i trädgården. Ett par filtar hänger på stolarna och solen tittar nästan fram genom molnen.
Jag tror att det kommer att klarna upp snart; vi kan linda dessa runt våra ben under tiden." "Ja, folk undrar hur jag kan fortsätta, men faktum är att det är här de mest spännande sakerna händer . Och det är kul med ny teknik. Det finns massor av spännande lösningar att utveckla. Vi har mycket att göra!
På bordet står skålar med nyskurna tomater och druvor från vinrankorna vid terrassväggen och örter står på rad vid våra fötter. Hjelms mamma arbetade som hemkunskapslärare, så kärleken till mat och trädgårdsarbete ligger inte långt ifrån uppväxten. En del av frukten har till och med förvandlats till sin egen cider – i glasen väntar en klar vätska, söt och uppfriskande.
Du ska skaka cidern så att fruktköttet fördelas, men det ser mer aptitligt ut om du bara serverar det översta lagret...
Hur såg dina karriärval ut?
Jag ville bli forskare; jag visste att tidigt... jag gillade att undersöka saker, till exempel med ett mikroskop jag fick som barn. Vi bodde också på en plats med ängar precis utanför vår dörr, vilket gjorde det är lätt att komma i kontakt med naturen. Avloppsreningsverket låg också i närheten. Så jag tog naturligtvis prover på det utgående vattnet. Och jag hittade små, korta, röda fibrer! Längre ner på gatan bodde en processingenjör. Så, min pappa berättade för honom om mina upptäckter...
Han skrattar gott åt minnet och de åtgärder som behövde vidtas. Senare fick han även sommarjobb där och intresset för kemi fortsatte att växa. När det var dags att välja högskolestudier var vägen klar och analytisk kemi ledde honom till forskning på Temainstitutionen. 1996 disputerade han på sin avhandling om "Organohalogener i barrskogsjord.
Men det var i Småland som Olof Hjelm växte upp, närmare bestämt i den lilla staden Aneby. Hans far var en småföretagare som till en början tillverkade fat till mejeriindustrin men utökade sedan verksamheten till att bli leverantör till Aneby Hus.
Vad upplevde du där som barn?
Det jag såg var en hårt arbetande pappa som hade mycket att göra med sin verksamhet. Och bidraget han gjorde genom att ha ett företag som gav jobb till människor var också tydlig. Och betydelsen för lokalsamhället, även om jag hade inte formulerat det så då...
Men tillbaka till sin mamma. Det vackra, hemtrevliga. Skapa miljöer för komfort, lyssna in. Se och förstå andra. Egenskaper som Hjelm såg hos henne.
Hon arbetade också som speciallärare. Och hon var ansvarig för de, som de kallades då, 'oroliga pojkar'...
Några brevlådor exploderade utanför deras hus under åren, men han beskriver sin mamma som en modig kvinna med motståndskraft.
En förebild?
Absolut", kommer svaret direkt.
Trots sin starka närvaro i samtalet tittar han sig ibland omkring. Små, snabba skuggor som inte bör missas mot den ljusa himlen. Vingar fladdrar på ett eller annat sätt. Och han vet precis vad det är, oavsett. Sedan tio års ålder har Olof Hjelm varit en hängiven fågelskådare.
Jag minns att mamma tog ut mig... Vi reste också till fjällen, Öland och Gotland för att titta på fåglar tillsammans. Hon gjorde mitt intresse till sitt eget. Eller tvärtom.
Vad han beskriver är en livslång vänskap. Ett lugn, en visshet. Nuförtiden är det hans fru som emellanåt delar hans intresse. Eller åtminstone tillräckligt för att vandra i naturen tillsammans. Om han behöver stanna upp och observera för mycket är det något han gör i sitt eget sällskap eller tillsammans med andra.
Men vi är mycket utomhus på helgerna. Och vi promenerar. På Tinnerö strax utanför Linköping bland annat. Vi plockar mycket svamp med våra vuxna barn och har inget emot att tillryggalägga många kilometer under våra stövlar. .
Varför fågelskådning?
Det är det oväntade och komplexiteten. Och fåglarna är väldigt vackra! Det är också något med nördigheten som verkligen intresserar mig... Plus, man vet aldrig, det KAN finnas en fågel där som har flugit tusen mil bort självklart. Jag har till exempel upplevt det en gång i Förenade Arabemiraten för många år sedan. Vi förstod inte vad det var, en väldigt stor svart fågel. Och vi var en grupp skickliga fågelskådare som kliade oss förbryllade. Sedan vi började reda ut den och kom fram till att det var en afrikansk fågel som antingen hade hamnat helt ur kurs eller - möjligen - rymt från en djurpark. Och det är otroligt fascinerande.
Om du skulle sätta ord på det du tycker är viktigast i ditt yrkesliv...
Då är det att andra ska lyckas; det är det viktigaste för mig. Självklart har jag tillräckligt med ego för att vilja ha beröm för det jag har gjort. Men det viktiga är att andra lyckas. Så är det.
Och så fladdrar något förbi; tiden är ute, och han vinkar hejdå, fullt närvarande men alltid med ett inre öga mot den möjligen siluett-välsignade himlen.
TEXT :ANNA WALLENTIN
Comments