Foto: Thor Balkhed
Det är strax innan lunchtid och studenter kommer och går vid Campus Norrköping. Magnus Berggren, föreståndare för programmet WISE och grundare till Laboratoriet för Organisk elektronik, släpper in i universitetets lokaler. Vi slår oss ner i ett par fåtöljer vid fönster som vetter ut över Motala ström. Det är ljust och ledigt. Han är uppmärksam, vaken. Väntar på mitt initiativ.
Foto: Peter Modin
Hur kommer det sig att du ägnat ett helt liv åt forskning?
-Det grundar sig i en otrolig nyfikenhet i att förstå hur saker funkar. Vi har 150 forskare här nere i labbet, och de är alla lika nyfikna personer. Jag skulle säga att det är den absoluta drivkraften bland oss. Och sedan kan det förstås vara olika vad man vill använda kunskapen till… för att skapa kunskap i sig, eller om man hellre nischar mer mot tillämpningar.
Och vilken sort är du? -Jag ligger någonstans mitt emellan. Och så finns det ytterligare en dimension, den kreativa aspekten. Att skapa något av det man hittar där i labbet.
Hinner man det om man sitter på din post?
-Nja…
Svaret kommer med ett leende.
-Fast med bra medarbetare kan man ju samarbeta kring olika uppgifter och avlasta varandra. Och just nu, för en halvtimma sedan, kom jag från ett möte med doktorander och postdoktorer, där de visade helt nya och fantastiska resultat.
Foto: Thor Balkhed
-Det är ju det allra bästa, att få ta del av resultaten direkt från labbet.
Jag minns också min egen första upptäckt. Känslan av att veta att jag är den enda i hela världen som vet om det här, det är enormt häftigt.
Hur tänker du kring hållbarhet?
-Det är enormt viktigt! Och i uppdraget för WISE är hållbarhet hundra procent fokus. Vi är sju lärosäten här i Sverige som jobbar med det nu. Det började med att ett gäng forskare bjöds in av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse för att utröna huruvida det alls var möjligt att implementera ett sådant här projekt i Sverige. Efter ett par dagars intensivt arbete skickade vi in en ansökan, vilket resulterade en jättesatsning som nu ska vara fram till 2033.
Han berättar att de just beviljat 120 projekt och rekryterar 16 professorsgrupper. Totalt har 120 forskare skrivit ansökningar och fått dem beviljade.
-Ja, det är fantastiskt. Det kommer verkligen att ha påverkan på Sverige.
Hur då?
-I och med att Sverige kommer att ligga i framkant för att lösa hållbarhetsutmaningen. För det går, bara man vill. Däremot är det synd att medierna sysslar med sådan ödesmättad rapportering. Men visst saknas det också fortsatt forskning. Vi återvinner exempelvis fortfarande bara 8.6 procent av allt det material vi utvinner...
Varför går det så trögt?
-Vi sitter på en historia med hundratals år av industriutveckling, där man bara har tittat på materialens egenskaper för en viss applikation och inte tagit hänsyn till återvinning eller återbrukbarhet. Den kunskapen måste vi tillgodogöra oss nu! Vi har trivts med slit och släng, men måste nu aktivt, även som enskild konsument, fundera på hur vi kan tänka annorlunda. Jag köper, exempelvis, ingenting nytt längre. Sköter man grejerna, håller de. Det krävs inte jättemycket energi för att ändra sina beteenden. Sedan behöver man ju konsumera material, men vi har löst alla andra kriser förr, så det kommer vi att göra även den här gången. Och för varje dag jag jobbar med WISE, blir jag bara alltmer övertygad att vi löser detta.
Du verkar ha en stark inneboende tro på att saker ordnar sig.
-Ja, jag växte upp med en pappa som jobbade inom verkstadsindustrin och drev egna företag. Han var den som lärde mig att om man bara tänker tillräckligt kreativt och hårt, löser man vad som helst. Det är också därifrån mycket av mitt teknikintresse kommer. Jag sommarjobbade hos honom, och fick tidigt lära mig om intensiteten som kommer med teknikbranschen.
Foto: Thor Balkhed
Och vem var du som liten?
-Redan då tyckte jag att det var kul med experiment. Och att bygga modelljärnväg! Det var ett intresse jag delade med min far. Jag minns det som oerhört fascinerande att exempelvis få serie- och parallellkoppla lampor.
Föräldrarna var bägge stöttande i att utbilda sig vidare. Den unge Berggren valde att läsa fysik och matematik på LiU och doktorerade sedermera med avhandlingen Organic Light Emitting Diodes år 1996.
-Så fick jag ett stipendium för att studera på Bell Laboratories i USA. Vid entrén på detta kända laboratorium låg sex nobelpris uppradade. Jag undrade förstås vad hemligheten var, och föreställde mig en enorm forskargrupp därinne. Men så var det inte alls. I stället mötte jag små forskargrupper, om tre till fem personer, som jobbade i en platt organisation där alla tog sig tid för alla. Att luncha med kända forskare och nobelpristagare blev snabbt vardag och det var förstås enormt inspirerande. Samma tänk har vi också tagit med oss hit, att jobba utan hierarki och efter filosofin att om någon frågar efter hjälp, får ingen säga nej...
Han återkommer till vikten av att skippa trösklarna som separerar och håller isär.
-Det är viktigt att alla trivs och kanske framför allt att alla kan lita på varandra. Att använda energi för att nå framåt i stället för att konkurrera. Det passar också den svenska mentaliteten.
Och när du inte är på jobbet?
-Då är jag helst på vår ö i skärgården, i alla fall på somrarna. Där gillar jag att snickra och läsa böcker. Och så går vi gärna på konserter, museer och tar del av annan kultur. Jag är en familjetyp och gammal, övervintrad vindsurfare. Därute kan man inte tänka på något annat. Sedan är det också så att det är oerhört stimulerande på jobbet, så när jag är ledig handlar det mycket om att vila. De är ju smått beroendeframkallande, de här kickarna som kommer med häftiga resultat. Och det ska man veta, att det är väldigt lätt att bränna ut sig. Men numera pratas det om det… Det finns en viss fas i karriären, gärna i unga år, när det är lätt att satsa väl hårt. I bästa fall tar man till sig av lärdomen, det får ju inte bli destruktivt med den där enorma entusiasmen.
Du är, vad jag förstår, en mycket uppskattad ledare.
-Jag tror att studenter tycker om att berätta om sina resultat för mig, eftersom de märker att jag tycker att det är roligt. Jag älskar också bullriga projektmöten där folk tycker och tänker olika, men där det ändå är god stämning. Det är då kreativiteten föds. Och de bästa mötena är de där man går in med en uppfattning och ut med en helt annan. Att man har lärt sig någonting. Att man får se något som inte var väntat.
Foto: Thor Balkhed
-Som ung kan det ibland vara jobbigt, man frågar sig kanske om det inte blev rätt nu. Men det tror jag att studenterna känner sig trygga med, att jag aldrig är besviken över något resultat. Att allt är intressant. Det blev inte som vi tänkte, men det blev så här i stället. Att det alltid går att göra något kreativt och bra av det.
Hur ser dina visioner ut framåt? -Jag är övertygad om att WISE kommer att leverera höjd och vetenskaplig excellens vad gäller det vetenskapliga. Men också bredd. Och så önskar jag att vi når ut till och utvecklar industrin för att lösa hållbarheten. Många av problemen är nämligen kopplade till material. Där försöker vi skapa förutsättningar - inom energi, cirkularitet och klimat. Därtill hoppas jag att vi ska kunna leverera medicinska tekniker som faktiskt gör skillnad.
Och finns något ytterligare du drömmer om?
-Vet du, om jag inte förstod att jag lever mitt i min dröm just nu, så vore jag korkad…
Mera läsning:
ANNA WALLENTIN
Comments