Det sitter fullt med folk på caféet. Barnvagnar trängs med nybakta bullar och ljudvolymen är hög. Kring Jesper är det däremot lugnt. Rösten är centrerad, fokuset varmt och stillsamt. En hund ligger avspänd bredvid. Den blickar upp mot sin husse emellanåt, får ett bekräftande ögonkast tillbaka.
Hur kommer det sig att du sysslar med det du gör?
-Jag har alltid varit teknik- och forskningsorienterad. Och visste redan vid sju års ålder att jag skulle bli forskare. När alla andra ville bli brandmän, tyckte jag att vetenskap verkade vara det närmaste magi man kunde komma. Det fanns så många spännande saker i världen som jag ville förstå... Jag kommer exempelvis ihåg hur jag som sexåring bläddrade i mammas gammal fysikbok. För mig såg den ut som en trollbok med alla sina matematiska formler. Det blev tydligt att man på något vis kunde förstå hur världen fungerade via de där krusidullerna… Och det ville jag göra, någon gång i livet.
Han beskriver också en orolig liten pojke, en som följde nyheter om det växande hålet i ozonlagret och trodde undrade om världens skulle brinna upp.
-Jag funderade på och undrade över mycket. Och kanske ligger det en koppling till forskningsintresset där… Är man tillräckligt orolig, vill man förstå. Fast i slutändan ligger nog min största drivkraft i nyfikenheten. På högstadiet dröjde jag exempelvis alltid kvar en kvart efter varje NO-lektion och ställde alla de frågor jag samlat på mig under veckan...
En engagerad lärare mötte en entusiastisk elev. Och gymnasietiden fortsatte i samma anda. År 2007 nådde han Linköping universitet för studier i teknisk fysik, och så småningom doktorerade han med avhandlingen ”Flexible and Cellulose based Electronics”.
Du är nu forskare och vetenskaplig ledare för Digital Cellulose Center, anställd på RISE. Var din karriär alltid spikrak?
-Under gymnasietiden hade jag tänkt att jag skulle bli läkare, eftersom jag var också var medicinintresserad. Men det kändes alltför psykologiskt tungt, och kanske - helt krasst - även som väl mycket blod… Däremot visste jag att jag ville hjälpa människor. Så fokus hamnade mer på forskning inom biomedicin.
Vad såg du framför dig?
-Det fanns en dröm om något man kunde ha på kroppen eller andra medicinska applikationer. Det är jättespännande med digital medicin, där man kan jobba preventivt med att lyckas se trender för att förebygga exempelvis hjärtinfarkt eller blodpropp. Ofta får man ett problem och går till doktorn som ett resultat av det. Då är det bättre att förekomma problemet. Bara med hjälp av en Smart Watch kan man läsa av parametrar som kan indikera att det föreligger en risk för något inom loppet av fem år eller så… Dylika metoder används ofta i USA, men är ovanligare i Sverige än så länge.
Vilka är dina drömmar framåt?
-En är att få fortsätta jobba kvar i labbet. Släpper man det, tror jag att det är svårt att komma tillbaka. Jag minns i början när jag forskade, hur deprimerad jag blev. Det gick inte alls såsom jag hade förväntat mig. Faktum är att det tog flera år att förstå hur mycket tålamod man behöver ha som forskare. Och det mind-setet tror jag att man tappar rätt snabbt om man lämnar labbet, den där fingertoppskänslan och förståelsen för hur lång tid saker verkligen kan ta. Jag är helt säkert en bättre projektledare om jag behåller en fot kvar i labbet.
Vad händer i ditt liv i övrigt just nu?
Just nu preppar jag inför en vandring på Kungsleden. Min familj var alltid ute i naturen när jag var liten. Det är något väldigt speciellt med det där. Och det var också en stor anledning till att vi skaffade den här killen…
Han blickar ner på hunden.
-Det är så kul att se när han skuttar runt. Så tycker jag om kampsport också, och skidåkning. Ja, solosporter överlag. Gärna extremvarianter. Och allra mest gillar jag att vandra i skog. Det är bara massa mossa och man ser liksom inget. Inte ens skogen själv ibland, för alla träd.
Lite som att forska i labbet, konstaterar vi leende. Och tiden springer iväg. Det är dags att
avsluta intervjun, men just när han är på väg att resa sig stannar han upp.
-På tal om drömmar, jag skulle önska Norrköping blev ett Mini-Silicon Valley för tryckt elektronik!
Så ler han, vinkar hej och försvinner med hunden uppför Västgötebackens lunchhäktade kvarter.
Comments