Det är en varm eftermiddag i slutet av augusti. Solen skiner mot den värmländska skogsdungen och det gamla soldattorpet vilar tryggt i sin numer vita färgsättning. Här på gården har Sanna Lander, forskare på Cellfion, sitt kontor tre dagar i veckan. De andra två jobbar hon i labbet vid KTH, Stockholm, med att utveckla cellulosabaserade membran för energiapplikationer såsom bränsleceller och flödesbatterier.
Men åter till gården. Bara några meter från huset ligger ett stall och i hagen utanför betar två hästar, en berber arab och en quarter irländare. Det är just hästarna som varit hennes riktning många gånger i livet.
Som liten tävlade hon i hoppning, dressyr och fälttävlan. Mamma Maria hade, liksom Sanna och hennes syster, stort intresse för hästar och familjen bodde nära ett stall där de kunde ackordera in dem som hörde familjen till.
Så intresset fanns alltid där?
-Ja, hästarna har alltid betytt enormt mycket. När vi var små bodde vi också alldeles nära naturen och jag och mina småsyskon var alltid ute och lekte. Det har säkert bidragit till att jag tidigt fick upp ögonen för naturen, för ekologi, för hur saker hänger ihop. Jag skulle bli veterinär, tänkte jag under en period…
Sedermera valde hon naturbruksgymnasiet med inriktning mot fälttävlan. Och direkt efter examen tog livet riktning mot Frankrike för att lära mer om horsemanship, en inlyssnande metod att hantera hästar baserat på ömsesidig respekt.
-Det var fantastiskt, men efter ett år utomlands började jag längta hem och intresset för matematik och fysik gjorde sig påmint. Hemma i Karlstad fanns möjlighet att såväl plugga som ha häst, så jag började på fysikprogrammet och fick förkovra mig i matematik på hög nivå samt rida de timmar jag inte lade på att plugga.
Någonstans där i krokarna började hon också fundera över möjligheterna att eventuellt doktorera, och när det så småningom dök upp en tjänst som industridoktorand med tyngdvikt på cellulosabaserad energilagring sökte hon och fick jobbet.
Handledare Xavier Crispin satt i Norrköping och tanken var att hon skulle jobba där ett par dagar i veckan. Men så slog pandemin till och Lander fick i stället spendera snudd på alla labbtimmar i BillerudKorsnäs labb vid Karlstads universitet.
-Ja, det var en utmaning att inte ha sina handledare nära till hands, men vi blev duktiga på att hålla kontakten digitalt i stället. Och egentligen passade det mig rätt bra. Om jag behöver fokusera, jobbar jag gärna själv. Även om jag också tycker om att ha människor omkring mig.
Vad är då viktigt i livet?
-Svårt att säga… Men för mig handlar det mycket om att få vara nära naturen. Att få träna hästarna, att rida dem. Det är ju mycket det som har styrt mina livsval, om man tittar tillbaka… Men sedan har jag också en kreativ ådra, som möter upp i vetenskap och forskning. Det är ju inget rutinarbete att jobba såsom vi gör, och det tycker jag om.
Ute på gården frodas gräs och annat grönt och i en av bodarna står ett par liar vilande mot väggen. Att slå hö på gammalt vis är en av de sysslor Lander gärna ägnar sig åt när tid ges. Ja, överlag att gynna den biologiska mångfalden på marken runtomkring gården känns viktigt.
-Det är alltid djur och natur det kommer tillbaka till, säger hon och berättar att hon som liten gärna kunde be pappa passa daggmaskarna hon hade samlat ihop vid sidan av fotbollsplanen innan det var hennes tur att börja spela.
När förstod du att det här med hållbarhet var angeläget?
-Det var under högstadietiden som jag började få upp ögonen för hur saker hängde ihop. Idag kan jag önska att den politiska debatten skulle bli mindre polariserad och mer organiserad i hur vi beskriver hur saker fungerar. Så att människor förstår och kan inse hur vitt skilda förutsättningar vi har i olika delar av världen. Debatten behöver nyanseras. Jag önskar att vi skulle begåvas med lite mera ödmjukhet.
Och om du skulle drömma framåt?
-Då vill jag att Cellfion ska lyckas. Det är verkligen något bra vi gör där. Men så skulle jag också vilja hålla på mer med hästarna. Att få utvecklas mer inom horsemanship och kanske även undervisa. Det är så mycket där som vi har att lära om världen. I stort och smått och på olika vis.
Tiden börjar rinna ut och det är dags att avrunda med en gnutta mera jobb innan den välsignade tiden i stallet tar vid med – i bästa fall – en lång tur till hästs i det värmländska skogslandskapet.
Comments